Det här var min första bild efter operationen 2018. Jag hade äntligen fått komma till avdelningen. Mitt nästa mål var att få åka hem så snabbt som möjligt.

Neurokirurgen berättade att det fanns tumörrester kvar, ytterligare en operation kunde komma bli aktuell. Men dit skulle det dröja år. Jag lyssnade inte, vägrade ta in. Att jag klarade av detta nu var tillräckligt.
Det dröjde inga år tills de berättade för mig att tumören växer, de ville planera för en till operation. En vaken operation där tumören skulle avlägsnas under tiden jag är vaken. Operationen skulle komma att förlama min vänstersida och mitt tal skulle försvinna, för en tid. Jag vägrade! Då fick jag träffa psykolog som under en timme förklarade för mig att operation är det enda, det bästa. I annat fall kommer en person som jag (högpresterande) att tappa förmågor. Jag tackade för samtalet och ägnade inte någon tid att ens överväga.

I stället läste jag på, ändrade min livsstil, intog kosttillskott för att stärka kroppen som var under starkt anfall. Jag genomgick även en strålningsbehandling. Vilket jag idag ångrar. Tack o lov fick jag inte så allvarliga konsekvenser utav den, märks bara på sommaren vid kubbspel och bollkastning. Jag vägrade låta tumören bestämma mitt öde, jag bestämde mig för att ta kontroll över mitt liv. 

Onkologen har hållit med under uppsikt med MR-undersökningar flera gånger per år. Undersökningarna har gett mig svar på hur jag ska ändra min livsstil och hålla mig på banan.
Den senaste MR var i slutet av november 2023, också den jobbigaste. Borde bli lättare och lättare att genomgå en MR, men jag lovar- det blir bara värre och värre.

Min tumör har varit borta senaste 1,5- 2 åren, och nu vid senaste uppföljningen med onkologen får jag beskedet att jag AVSLUTAS, allt ser bra ut. 
Jag tillhör inte längre onkologen, jag behöver nu inte stå i väntrummet och se andra som planerar sin begravning eller som tappat funktioner och är skräckinjagande. Jag visste från dag ett att jag inte hörde hemma där.

I början av den här resan fick jag höra att min tumör är kronisk, jag kommer inte bli gammal, sjukvården skulle göra sitt bästa för att göra mitt liv så bra som möjligt. Enligt google så är överlevnaden 5-9 år. Neurokirurgen sade att mirakel kan ske, men det var inte hoppfullt. Där och då visste jag inte bättre, och tänkte att jag skulle vara det där miraklet.

Idag, 5 år senare, står jag här. Friskare än nånsin, starkare än nånsin och har mer kunskaper om hälsa än nånsin. Det är inget mirakel som skett. Jag har gett min kropp de förutsättningar som behövdes för att kunna bekämpa min tumör. Och det LYCKADES jag med!